Garnisonen - försvar med knappa resurser
Till öns försvar inrättades en utsänd garnison och en inhemsk milis.
Den första garnisonen som anlände 1785 med skeppet Sprengtporten uppgick till 50 soldater med befäl. Högste chef för garnisonen var kommendanten och till hans hjälp fanns till en början en adjutant, en löjtnant, en fänrik, en trumslagare och två korpraler. Efter en tid minskades antalet soldater till 30.
Truppens tjänstgöring bestod av att en korpral och sex man dagligen tjänstgjorde vid högvakten, corps de garde, i staden för ordningens bibehållande. Dessutom hade de två större batterierna vardera två man på vakt.
Garnisonens uniform var svensk: blå uniformsrock med gul krage och manschetter samt vita linnebyxor och svarta skor.
Den varma uniformen, det tropiska klimatet, en hård tjänstgöring och det faktum att de som sändes ut inte alltid var de bästa soldatema, medförde att sjukligheten och dödligheten inom den svenska truppen alltid var mycket hög. 1794 sändes 24 nya soldater ut, men redan vid ankomsten noterade kommendanten att han befarade att några inte skulle komma att leva länge på ön. De var vid ankomsten så utmärglade att de nu är till största delen "nästan odugligare än de äldsta". Av de nya hade flertalet varit straffade i Sverige "för de gröfsta brott, hvilka de äfven ännu här utöjva, aldenstund sällan någon vecka går förbi utan an icke klagomål öfver någon af dem förröfvad tjuvnad förekommit". Gruppen bestod av män från 5-6 nationer och var anställd på 3 år. Guvernören begärde en större "men i synnerhet en för Svenska Nation mera hederande Garnisons utsändande". Något år senare rapporterades att flertalet av de 24 soldatema mera liknade skuggor än levande varelser.
Ett av problemen var ett utbrett alkoholmissbruk i truppen. Det var strängeligen förbjudet att lämna kredit eller sälja sprit till svenska soldater. Detta gällde även "soldat i sällskap med en främling som vill bjuda honom på en drink". Trots förbuden fortsatte missbruket under hela den svenska perioden.
Svagheten i öns försvar visade sig 1801 när en engelsk styrka hotade ön. Den lilla garnisonen kunde inte försvara ön utan guvernör Ankarheim var tvungen att kapitulera och ön ockuperades under ett drygt år av engelsmännen. I juli 1802 var ön åter svensk och en ny garnison om 23 man skickades ut. Av dessa fanns 1809 endast 9 man kvar. Övriga var sjuka.
På detta sätt fortsatte det år efter år. Guvernörerna begärde att nya soldater skulle skickas ut: 60 man fordrades för att klara vakttjänsten vid batterierna, enligt guvernör Stackelbergs bedömning 1815.
Verkligheten var dock en annan: sedan korpralen Nyström den 2 mars 1826 erhållit avsked, återstod endast en soldat av garnisonen.
Vakttjänsten på batteriet bestreds i fortsättningen av två korpraler och sex man av lantmilisen. En man var dessutom kommenderad att biträda vaktmästaren vid stadshäktet.
1854 hade hela styrkan sjunkit till att bestå av batteriofficeren samt en korpral och sex man milis.
Milis
Som komplement till den svenska garnisonen inrättades en milis. Den bestod av befolkningen på ön och organiserades 1786 i två kompanier. La compagnie du vent bestod av en kapten och 34 man, medan la compagnie sous le vent hade en kapten och 46 man. Som chef för milisen tillsattes en utsänd placemajor.
Uppgifterna bestod framför allt av vakthållning. Denna utfördes genom att i oroliga tider bemanna de högsta bergstopparna och hålla utkik efter misstänkta fartygsrörelser. Dessutom ingick i milisens uppgifter att patrullera stränderna vid hot om invasion samt deltaga i allmän bevakning.
1788 upprättades en milis i staden Gustavia på sätt som redan gjorts på landet. Borgerskapet inrättades i två divisioner och övningar förkorn varje vecka.
Den stora rörligheten bland befolkningen gjorde det dock snart nödvändigt att slå samman stadens två kompanier till ett som då kom att bestå av en kapten, två löjtnanter, sex korpraler och 57 man. Till detta kom två korpraler och 16 man fria "kulörta".
Stadsmilisen assisterade garnisonen med vakthållning och likande uppgifter. Då och då beordrades soldaterna också, motvilligt, att bemanna batterierna.
Uniformen bestod av blå rock med gula manschetter samt svensk blågul kokard i hatten. Officersuniformen var utrustad med knappar med kungens namnschiffer samt epåletter med gradbeteckningar.
avec l'aide du traducteur en ligne systran, nous apprenons en effet que :
- la garnison (composée de soldats suédois) serait sous l'autorité d'un commandant [et non du gouverneur] (?)
- quant à la milice, elle comprendrait des gens du cru; en 1786 la milice serait composée de 2 compagnies : Compagnie au vent et Compagnie sous le vent, toutes deux sous l'autorité d'un capitaine et le tout chapeauté par un certain Major de la Place
La milice ne serait établie, au début (1786), qu'à la campage tandis qu'à Gustavia elle n'aurait été créée qu'en 1788.
vous confirmez mon interprétation



