Ikväll gick jag en lång promenad i naturen med en vän.
Först i skogen, med de höga och gamla träden, på stigar täckta av taggar som dämpade ljudet av våra steg.
Vi klättrade på John Bauers-liknande klippor, runda och höga, delvis täckta av mössa.
Vi vände tillbaka när det började bli alldeles för äventyrligt att ta sig längre fram.
Vi fick se en ”jättegryta”, en imponerande geologisk fenomen.
Blåbärbuskar låg överallt, tunga av bär som börjar just mogna.
Solen lyste varmt och skönt fast klockan var efter 19.
Vi åkte sedan till en brygga vid slottet och såg fantastiska blommor: natt och dag-blommor, stora blåa klockor, blåa lupiner, rosa digitalis, orkidéer, och andra vars namn jag inte kommer ihåg. De fanns överallt, vilda och färgglada.
Min vän visade mig badplatsen där hon brukar gå varje dag.
Trots att vi bor på en halvö, så badar in en insjö som ligger så still mellan klipporna att naturen omkring speglade sig i vattnet precis som i en spegel.
Allt låg fullständigt lugnt och tyst i det gyllene ljuset, där fanns det inte än människa, förutom oss båda…
Fuktigheten hade började stiga upp från marken och friskade upp kvällsluften.
De vita näckrosorna hade slagit ihop sig för natten.
På vägen hem, från bussen som körde mig på den krokiga vägen längs med halvöns kust, kunde jag beundra solnedgången, som reflekterade sig i vattnet, i skiftande toner, från ljust orange till ljust blått.
Klockan var då efter 22.
Oh, vad jag älskar Sverige …


