Franco - Suède --- Le Forum Suédois et Scandinave

[Herr Omar]

Min far hette Emmanuel. Han dog 1997, 84 år gammal. Han var nummer två i en syskonskara på fyra. Äldst var min faster Madeleine, sedan kom min far, sedan kom mina farbröder Bernard och Jean.

Deras mor – min farmor – hette Duclos innan hon gifte sig med min farfar Alfred. Släkten Duclos kommer ursprungligen från Normandie. Du kanske vet att Normandie är ett mycket speciellt landskap i Frankrike? Det har fått sitt namn av normanderna, de nordiska vikingar – mest danskar – som på 800-talet seglade med sina snabba båtar uppför floden Seine, brände städer och kyrkor på sin väg och hotade Paris. Den franska kungen ville inte se sin huvudstad brinna och år 911 kom han överens med vikingarna om att de fick bosätta sig i ett vackert och grönt landskap vid havet om de lovade att hålla sig lugna och lyda honom.

I början pratade normanderna danska och hade sina egna lagar, men redan hundra år senare hade de blivit riktiga fransmän, de pratade franska, klädde sig som fransmän och kunde kriga från hästryggen. De hade också lärt sig bygga borgar och kyrkor av sten. År 1066 korsade de havet och tog England.

De som stannade kvar i Normandie levde som nordiska bönder gjorde på den tiden. De hade kor och äppelträd, de åt smör och drack mjölk och cider. Och brännvin, så klart. I nästan tusen år gifte de sig med varandra och fick barn och barnbarn och barnbarns barn. Det var först vid slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet som många människor från Normandie började flytta till Paris och andra stora städer. Och de blandade sig med folk från andra delar av Frankrike.

Vikingarna hade tunt blont hår och ljus hy. Det hade också min far. Min far var en fransk viking. Hans syster var en gång på besök i Norge. Där såg hon en man som var en exakt kopia av min far, berättade hon.

Och nu ska jag berätta vad som hände en gång för cirka 15 år sedan. Jag stod på perrongen i Tullinge och väntade på tåget till Stockholm. Medan jag stod där kom ett par i 65-årsåldern. Mannen var… min far! Eller en bror till min far och hans yngre bror Jean. De var släkt. Mannen hade samma hår som min far, tunt hår, lite vågigt. Han kammade sitt hår precis som min far. Munnen var min fars mun och när han log gjorde han det precis som min far. Den här mannen hade samma ansiktsuttryck som min far och hans bror Jean. Det var overkligt.

Vi steg på tåget och jag försökte komma så nära mannen att jag kunde höra honom. Han pratade svenska utan brytning men han såg inte ut som en svensk. Han kanske var norrman. Hans föräldrar hade kanske kommit från Norge. Eller Danmark. Jag tittade på honom och hade gärna velat prata med honom. Men vad skulle jag ha sagt? ”Hej! Förlåt men du ser ut som min far. Varifrån kommer du?” Jag sade ingenting.

Sedan dess har jag ofta tänkt på den här mannen och undrat: Hur kan två människor som inte är släkt med varandra och som är födda i olika länder se likadana ut? Fundera på det! Har du någon förklaring?